Skandinavier är inte arroganta

När jag mötte upp finska Heini i tisdags för att parta loss under Nachtwanderung, ställde hon mig plötsligt frågan om jag tyckte att hon var arrogant. Söta, lilla Heini är allt förutom arrogant. Så jag frågade varför hon funderade över det här.

Tydligen, var det några tjejer på resan till Bryssel, som Heini var på, som tyckte att Heini såg arrogant ut, innan de hade hunnit lära känna henne. Och det här baserade dem sig endast på för att hon sminkade sig.

Normaltvis när Heini och jag går ut, sminkar vi oss. Det är kul, det ger partystämmning och vi känner oss fina. Men när vi ser andra tjejer, märker vi att det finns en viss skillnad mellan oss. Vi klär oss annorlunda, vi sminkar oss annorlunda, vi ser annorlunda ut helt enkelt. Så Heini var klart lite smått upprörd, för det är ju inte arrogant vi vill utmärka oss som.

Men problemet slutar inte där. Tjejerna tyckte även att Heini ibland kunde se ledsen ut. Bara så där. Och jag har fått höra samma sak. När jag var och grillade i söndags, satt jag helt vanligt på en stol och pratade för närvarande inte på någon, utan bara va. Men då kommer en polsk tjej fram till mig, som jag har lärt känna, och hon frågade mig varför jag var så ledsen.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, för ledsen var ju verkligen inte vad jag var, enligt mig bar jag ett helt neutralt ansikte, som varken uttryckte att jag i denna stund vill gråta eller skratta. Jag tror jag helt enkelt nämnde nåt om att jag var kall och gav henne ett litet leende, om att försäkra henne att det var okej.

Men det är konstigt det där, tydligen uttrycker Heinis och mitt ansiktsuttryck att vi antingen är arroganta eller ledsen, medan vi anser att vi bär helt neutrala ansikten, som säger varken det ena eller det andra. Måste vi hela tiden gå runt och småle? Sånt gör vi inte.

Vi är skandinavier.


Tschüssi!