Vandringen ja. Den som jag, Heini, Tino och Andreas gjorde i tisdags. Heini och jag hade velat besöka detta landskap under en längre tid men inte lyckats komma iväg, så vi berättade det för våra vänner och snabbt fick vi följeslag av tyskarna Tino och Andreas. Vi tyckte att det var en jättebra idé, två personer som känner till området väl. Hur bra är inte det?
När tisdagen började närma sig insåg vi att vi kanske varit lite för positivt inställda när vi förstod att "vandring" enligt Tino och Andreas inte direkt var den typen av vandring Heini och jag föreställt oss. Vi tänkte mest att det skulle vara en lugn promenad i ett begränast område med fin natur runtomkring. Vi förstod inte att killarna ville gå kilometer efter kilometer i jakt på fina, höga utsikter.
Så när vi satt på tåget på väg till detta fina landskap längs floden Elbe och Tino visade oss på kartan vilken rutt han hade tänkt sig att vi skulle gå, tittade jag och Heini på varandra och våra miner var inte så glada. Vi insåg rätt snabbt att en lugn promenad var inte att tänka sig.
Så vi börjar gå och det lutade uppåt på en gång. Men området var jättefint, lummiga skogar och stora stenar längs stigen och då och då stötte vi på andra vandrare som glatt hälsade på oss.
Efter en timme däremot börjar Heini och jag märka av tröttheten och Tino och Andreas hamnar allt längre framför oss. Vi kunde inget annat göra än att ruska på huvudena och följa efter. Till slut, efter att vi har gått i uppförsbacke under en längre tid kommer vi fram till en liten restaurang och Heini och jag trodde äntligen att det var paus, men Tino sa bara att vi gör en paus "um die Ecke" alltså runt hörnet.
Och vi såg det där hörnet, Heini och jag, men paus gjorde vi inte, utan det där hörnet sträckte sig enligt Tino några kilometer till och till slut kom vi äntligen fram till ett ställe där alla andra turister var, som kommit med BUSS upp till berget. Och där gjorde vi äntligen paus.
Och sen gick vi vidare. Och det gick nedför. Efter att ha gått i uppförsbacke i en timme, tror man att nedförsbacke ska vara enklare, men det är det INTE. Det är nästan t.o.m. värre.
Men till slut kom vi till ett platt område, precis längs floden och allt kändes lite lättare. Tills Heini och jag såg uppförsbacke nummer två. Då var vi redan rejält trötta. Men som tur blev det lite planare efter ett tag. Då kändes det bättre. Men när vi äntligen stod vid foten av berget som Tino och Andreas så gärna ville gå upp till, hade Heini och jag inte glada miner längre.
Men Tino sa att vi skulle inte gå upp hela vägen. Då följde Heini och jag motvilligt med. Men vad Tino menade med HELA vägen vet jag inte, för efter många svordomar och trötta fötter släntrandes upp för stenar och rötter var vi uppe HELA vägen.
Men väl där uppe glömde man bort de trötta benen för utsikten var helt underbar, vädret var alldeles perfekt OCH Tino hade med sig en överraskning nämligen Beck's Lemon! Han vet att Heini och jag älskar Beck's Lemon, och de var snabbt därefter förlåtna för att de släpat med oss hela vägen upp.
Däremot försökte dem få med oss upp till ett tredje berg, men Heini och jag påpekade starkt att det kunde dem glömma, de kunde gå vidare om de ville, men vi tänkte minsann stanna kvar på berget med våra Beck's. Och de insåg även då att någon vidare vandring var det inte på tal om.
Så vi underhöll oss istället med att fota.
Efter en mycket jobbig nedförsbacke och efter att mina spaghettiben ville ge vika att antal gånger, kom vi äntligen hem med tåget och mina fötter var överlyckliga när de väl kom i säng.
Så vad har jag lärt mig av det här då? Jo, när man har lust att promenera i ett fint landskap, ska man inte ta med sig två tyska vandringsfanatiker, för de kommer bara vilja släpa runt en tills man är vilig till att hoppa ut från ett berg för att det ska få ett slut. Närå, hela upplevelsen var fantastisk, men aldrig mer säger jag bara, aaaaaldrig mer!
Och så vandringen i bilder:
Floden Elbe och Sächsische Schweiz.
Lummiga träd i massor.
Precis i början av vandringen, Heini och jag fortfarande intet ond anandes om vad som komma skall.
Här är berg nummer två som vi gick till, bakom skymtar även berg nummer tre, som Heini och jag vägrade gå upp till.
Precis nedanför berg nummer två, som Tino lovade att vi inte skulle gå upp hela vägen till. Pfff!
Heini något gladare efter sin Beck's Lemon.
Två trötta skandinavier.
Här försöker jag fint uttrycka "auuaa" vilket betyder "aj" på tyska.
Sen ville Heini och jag visa hur trötta vi var, men övertrötthet övergår bara i fniss upptäckte vi.
